1702-1785 Italian Pietro Longhi Galleries Pietro Longhi was born in Venice in the parish of Saint Maria, first child of the silversmith Alessandro Falca and his wife, Antonia. He adopted the Longhi last name when he began to paint. He was initially taught by the Veronese painter Antonio Balestra, who then recommended the young painter to apprentice with the Bolognese Giuseppe Maria Crespi, who was highly regarded in his day for both religious and genre painting. He was married in 1732 to Caterina Maria Rizzi. Among his early paintings are some altarpieces and religious themes. In 1734, he completed frescoes in the walls and ceiling of the hall in Ca' Sagredo, representing the Death of the giants. Henceforward, his work would lead him to be viewed in the future as the Venetian William Hogarth, painting subjects and events of everyday life in Venice. The gallant interior scenes reflect the 18th century's turn towards the private and the bourgeois. Many of his paintings show Venetians at play, such as the depiction of the crowd of genteel citizens awkwardly gawking at a freakish Indian rhinoceros (see image). This painting chronicles Clara the rhinoceros brought to Europe in 1741 by a Dutch sea captain and impresario from Leyden, Douvemont van der Meer. This rhinoceros was exhibited in Venice in 1751. There are two versions of this painting, nearly identical except for the unmasked portraits of two men in Ca' Rezzonico version. Ultimately, there may be a punning joke to the painting, since the young man on the left holds aloft the sawed off horn (metaphor for cuckoldry) of the animal. Perhaps this explains the difference between the unchaperoned women. Other paintings chronicle the daily activities such as the gambling parlors (Riddoti) that proliferated in the 18th century. In some, the insecure or naive posture and circumstance, the puppet-like delicacy of the persons, seem to suggest a satirical perspective of the artists toward his subjects. Nearly half of the figures in his genre paintings are faceless, hidden behind Venetian Carnival masks. Like Crespi before him, Longhi was commissioned to paint seven canvases documenting the seven Catholic sacraments. Longhi is well-known as a draughtsman, whose drawings were often done for their own sake, rather than as studies for paintings. Pietro's son, Alessandro, was also an accomplished painter. A paraphrase of Bernard Berenson states that "Longhi painted for the Venetians passionate about painting, their daily lives, in all dailiness, domesticity, and quotidian mundane-ness. In the scenes regarding the hairdo and the apparel of the lady, we find the subject of gossip of the inopportune barber, chattering of the maid; in the school of dance, the amiable sound of violins. It is not tragic... but upholds a deep respect of customs, of great refinement, with an omnipresent good humor distinguishes the paintings of the Longhi from those of Hogarth, at times pitiless and loaded with omens of change".  Related Paintings of Pietro Longhi :. | The Polenta | The Charlatan, | Dame bei der Schneiderin | The geography hour | Portrat der Familie Sagredo |
Related Artists:
B. Le Coffre

Friedrich August von Kaulbach
(2 June 1850, Hannover - 26 July 1920, Munich, Germany) was a German portraitist and historical painter. He was the son of Theodor Friedrich Wilhelm Christian Kaulbach (1822 - 1903), the court painter at Hannover, and the great nephew of Wilhelm Kaulbach, another prominent member of the Kaulbach family of artists. He learned to paint from his father, and later was a student of August von Kreling at Nuremberg. He sought to emulate the artist Hans Holbein.
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).